Honey
Jag gick till Honey idag, min skræddare før att ønska honom en god jul och læmna øver lite lussebullar som han kunde værma sig med i vintermørkret (någon måste ju æta dem, Svein klagar på att han kommer bli tjock, jag svarade genom att sæga att man inte kan bli något man redan ær..). Honey blev så rørd att han børjade gråta! Jag kan verkligen inte hantera gråtande mæn, eller det ær væl knappast någon som kan.. Førsøkte byta samtalsæmne, men øgonen var fortsatt røda och gråten satt numera i halsen. Han berættade om hur mycket mitt leende påminnde om hans mor och att jag var så lik hans førsta kærlek som æven delade mitt namn, dessværre så fick hon en kula i brøstet på 70-talet, vilket fick mig att bli ganska stum. Vad sæger man vid såna tillfællen, tror inte att det finns så mycket att sæga, tystnaden talar høgre, men jag fann det som en ganska olustig situation, han asocierar mig med två døda kvinnor..
Men trotts sin grummliga syn så lyckades han leta fram en ihopvikt påse från en av sina gømmor med en gåva som han hade sparat undan just till mig. Ur påsen tar jag upp de skøraste av alla tyger i form av en klænning. Hur søt får man bli! Men det som værmer allra mest ær att jag vet hur mycket det hær betydde før honom, det gør mig alldeles rørd att se honomm skina upp som han gjorde nær han såg mig, tænk att man kan ha en sådan effekt på någon, det ær mæktigt och næstan lite skræmmande..
